Jag säger upp mig

Vi befinner oss i november 2016. Har tänkt länge på beslutet. Läst googlat och läst allt om kärriäravbrott och eventuella konsekvenser. Från att satt fredag som dag för ett aktivt beslut och hela tiden vetat att beslutet redan var taget. Min kropp sa det. Hjärnan ältade logiska argument fram och tillbaka.

Insåg idag tisdag att jag inte vågar. Kände att jag kommer aldrig att våga ta ett aktivt beslut över mitt liv! Efter samtal med min coach fick jag plötsligt kraften, nu eller aldrig. Han sa kråkan i boet högst upp i trädet som hoppar men landar i boet igen. Gudarna som pratade om att måste få människorna att inte upptäcka sig själva, var kan vi gömma detta. Bästa stället i dom själva.

In till ett vanligt möte med chefen gå igenom kommande revision och problem med rekrytering. Efter 44 minuter frågar han, är det något du vill tillägga? Med stapplande röst för jag ut mig, Ja en sak… Vad? jag ska sluta.
What?! Vad ska du göra? “Tror jag skall till Indien och lära mig Yoga” Är detta dolda kameran? Jag känner viss relevans av frågan tittar runt i kontoret och svarar, vad jag kan se är här ingen kamera och ler. Har du verkligen tänkt igenom detta Micael? En del av mig vill säga nej (har ju ältat detta minst 1 miljon gånger), samtidigt djupt där inne känner jag en säkerhet som jag inte känt på länge. Ja jag har tänkt igenom detta. Ok då meddelar jag ledningen. Ja gör det säger jag.

Min chef visade hjärta. Fin feedback, gjort så mycket och stor förändring på så kort tid. Höga tankar om dig för företaget Micael. Tycker det är synd för SKF att du slutar. Skulle du vilja komma tillbaka ska jag hjälpa. Ödmjukt tackar jag för de fina orden. Och såg någonstans i ögonen att han förstod mig trots allt. Fick en kram 🙂

Första stappliga stegen mot livets äventyr – Champagne!