Shit, bergpasset var bland det tuffaste jag har gjort. Kände mig inte 100 när vi startade. Bestämde att sätta en lugn pace där andningen kunde fungera. Det gick inte snabbt, tog en ipren och diamax, huvudet sprängde. Sista biten till toppen var tokbrant. Tänkte trillar någon av oss… Utsikten på toppen var bland det vackraste har skådat.. Men frågorna börjar bubbla om varför ska jag gå vidare?
Målet känns avlägset. Ett beslut, ett misslyckande. Går det att gå ner utan att komma till EBC som var planen och målet. Är det Ego eller vad är det som driver. När livet kommer in funderingarna klarnar det lite. Ett ordspråk på Everest är dom tuffa starka killarna med stora egon springer upp i början sedan flygs dom ner i helikopter. Är jag en av dem?
Swedish 
English